I en självbiografi i två böcker som inte liknar någon annans berättar Berny Pålsson om sitt liv på många olika behandlingshem och sjukhus och hur det är att leva som psykiskt sjuk.

Vingklippt ängel är den första utav de två böckerna och handlar väldigt mycket om hennes uppväxt och om hur det var att åka in på behandlingshem de första gångerna. Hon är så svårt sjuk, och det enda som finns i hennes liv är det glittrande blodet som hon mår bra utav, missbruk och om att leva i en svart saga. Berny befinner sig på sjunde nivån. Och det betyder en ständig längtar efter självmord. Ibland är hon över och ibland undr. Det som får henne att stanna i livet är änglarna. De är dem närmsta vännerna hon har och hon ser sig själv inte heller som människa. Hon är en utav dom, en ängel.. En vingklippt ängel.

Känn pulsen slå är nästa bok och handlar bara om Bernys desperata försök till att överleva. Men hon sjunker djupare och djupare i en värld full utav droger, tabletter, alkohol, självförnedring och sexmissbruk och inte heller blir det bättre när minnena från barndommen dyker upp. Hennes värld blir bara mörkare och mörkare. Men så en dag, kommer Jonas in i hennes liv. Han är någon som varken missbrukar, som inte har ett enda ärr på sin hud eller som inte fascineras utav demoner. Och som ser henne, men inte som en psykiskt sjuk missbrukare. Plötsligt känner Berny att hon har något att leva för. Att kämpa för. Men den vägen är tuffare än vad hon tänkt sig, då hon måste möta sitt förflutna. Och vad händer om hon inte klarar av det? Vart tar Jonas vägen då?

Författare: Berny Pålsson
Antal sidor: 271 resp. 258.
Betyg: En stark femma för båda.
Läs den/inte: Dem här böckerna lämnar inte en människa oberörd. Det spelar ingen roll om du är tjej eller kille, gammal eller ung, har erfarenhet utav missbruk eller självskadning - Läs den!!

En sånhär berättelse kan man bara läsa en gång. Jag blev fast redan efter första sidan och sträckläste flera timmar om dagen. Berny har ett otroligt poetiskt sätt att skriva och har haft ett liv som fick mig att fälla fler tårar än vad jag då gjort på längre. Plötsligt känns mina egna problem små som ett nålshuvud och jag vill bara sitta där brevid henne och säga att allt kommer ordna sig. Att hon inte behöver vara rädd även om döden ständigt jagar henne.
Vilken jävlig resa hon gör men hon är stark. Jag vill glömma den, jag vill inte att det ska hänt, jag vill inte att någon människa ska må eller leva såhär. Men det har hänt, och det går inte att släppa det.