Den första deckaren jag läser i år och den bästa jag läst på
länge faktiskt. Den är skriven ur olika perspektiv och förut har jag
haft otroligt svårt och inte alls tyckt att böcker är bra då. Men nu tycker
jag snarare tvärtom, även om jag hade svårt att förstå boken i början
p.g.a att de hände så mycket olika saker hela tiden. När allt föll på
plats, och alla kopplingar mellan personerna uppenbarade sig i
hjärnan blev den ännu bättre. 

På slutet gick det väldigt fort. Allting kom på en gång och blev inte
riktigt som man hade föräntat sig. Någon större förklaring fick man
inte heller, och bara få detaljer. Det var som att författarens
sidor i anteckningsblocket höll på att ta slut och han måste
få klart berättelsen på de få rader han har kvar att skriva. Men trots
det, tyckte haf att Hans Koppel (eller Petter Lidbäck om man väljer
att kalla honom det) har skrivit en bra men hemsk historia om en
kvinna som blivit bortrövad, våldtagen och allt detta bara på andra
sidan vägen sitt hem. Det är hemskt att boken är baserad på nyhetsartiklar och artiklar om polismän som inte tar hänsyn till de tips de fått, som ignorerar dem för att kunna äta en lunch. För det är också en viktig del i boken. Polisen förhör, polisen anklagar, polisen tar åt sig äran, polisen struntar i det och polisen får skulden när det visar sig att en tipsare har rätt och är det så, på riktigt så blir jag riktigt rädd.